Den uppmärksamme läsaren nu kanske invänder att Beirut Café väl ligger i Hallen. Det är både rätt och och fel. 1999 öppnade ursprungsrestaurangen borta på Engelbrektsgatan, följd 2006 av en filial i form av en deli i Östermalmshallen, den som efter tillbakaflytten nu också begåvats med en serveringsenhet, både inne och ute. Det är där vi stämt träff med Elias Karroum, för att låta honom själv berätta vad som är på G.

Men först en kort presentation. Genomsympatiske Elias inledde i 1990-talets början sin krogkarriär med att laga mat på några av huvudstadens mest omsusade etablissemang. Viljan att bli sin egen ledde så småningom till en övergiven restauranglokal med ett aningen udda läge i hörnet Östermalmsgatan/Engelbrektsgatan; Beirut Café. Idag har Elias byggt upp ett smärre krogimperium, som förutom redan nämnda inrättningar även omfattar restaurangerna Un Poco på Karlavägen, Brasserie Balzac på Odengatan; Ristorante Matilde i Sundbyberg och Paulas Café, öl & vinbar i Östermalmshallen.
– Med Beirut Café satte vi det libanesiska köket på Skandinavien-kartan. Min mamma Roses gamla familjerecept har blivit väldigt uppskattade genom åren. Så fort vi har någon världsstjärna här i Stockholm som jobbar med de största svenska musikproducenterna kommer de dit. Max Martin, och hans kolleger är stolta över att kunna ta med dem till oss, som de tycker är världens bästa libanesiska restaurang.

Elias blir aldrig bergtagen av sina celebra gäster. ”Nej, oftast kommer de ju med sina producenter och då har de ingen attityd utan fötterna på jorden och är väldigt sköna”.

Med så många profilerade namn i gästboken har Elias såklart en och annan underhållande episod att dela med sig av. Ett axplock står att läsa om i den jubileumsbok som gavs ut i samband med att man firade 20 år, 2019. (Stor tillställning såklart med Alexandra Charles som nostalgisk ”festfixare”, samma roll hon hade vid restaurangens premiärkalas).
– En gång ringde Enrique Iglesias kokerska och meddelade att han gärna ville ha med sig vår grillade kyckling på planet hem till Miami. De skulle flyga tidigt så vi var tvungna att gå upp i ottan och grilla. En annan gång hade Jay–Z varit och ätit middag hos oss dagen innan midsommar. Han blev så nöjd med maten att han undrade om vi kunde öppna restaurangen på Midsommarafton speciellt för honom och hans sällskap. Det var bara att lämna festen vi var på och åka in till stan och fixa!

För den som eventuellt ännu inte stiftat bekantskap med det libanesiska köket beskriver maestro Karroum det på följande vis:
– Mycket vegetariska inslag, bönor, röror, falafel. Typiska kryddor: persilja, paprika, koriander och citron. Inte så starkt men väldigt fräscht. Serveras ofta som ”meze” vilket ungefär motsvarar antipasto eller tapas, dvs ett typiskt medelhavssätt att äta, man sitter och plockar från små tallrikar och delar på maten. Ska du prova första gången rekommenderar jag en avsmakningsmeny, då får man lite av det mesta; röror, sallader, varma mezerätter och grillat kött (kyckling eller oxfilé) som avslutning.

Elias brukar hoppa in i köket i Östermalmshallen på lördagarna, annars spenderar han inte så mycket tid vid spisen längre.
– Jag åker in tidigt varje dag och är på plats senast sju. Hänger här och på Engelbrektsgatan. Säkerställer så allt funkar som det ska. Mamma Rose är fortfarande aktiv, det är hon som är kvalitetsansvarig för maten!

Våren 2021 lämnar ni Engelbrektsgatan och flyttar hela härligheten upp till andra våningen i Östermalmshallen. Kommer alla superstjärnor, stammisar och andra gäster att känna igen sig?
– Både ja och nej. Vi vill göra något helt nytt, samtidigt behålla en igenkänningsfaktor från det gamla. Maten blir i
varje fall densamma, den vågar vi inte röra.
– Balkongen blir inramad som en pergola, det ska kännas ombonat. Här blir både sittplatser och en lounge för bargäster. Sedan har vi en middagsrestaurang på bägge sidorna av trapphuset (ingång mellan Arla Unika och Nybroe Smørrebrød). Med öppet kök, chambre separée och trevlig bar med fönster ut mot Nybrogatan. En dinnerclub som ska vara öppen till efter midnatt. Libanesiska viner förstås, som Beiruts Café egna etikett och kronan i juvelen: utsökta världsberömda Chateau Musar.

Det har ryktats om att ni funderat på att expandera utomlands?
– Sådana planer har vi haft länge. Vi var på väg att öppna på Mallorca och i Madrid tillsammans med fotbollsproffset Sergio Ramos, världens bäste mittback genomtiderna! Men jag fick kalla fötter. Vi har fått förfrågan om att öppna i Miami, Los Angeles och New York, men det ligger på is så länge.

Magasinets utsände har precis svalt sista tuggan på den enormt smarriga rotisserikycklingen, som är själva twisten
på menyn här i Östermalmshallsfilialen, och intervjun börjar lida mot sitt slut. Innan vi lämnar den alltid lika rogivande ljudkulissen av skramlande bestick och nöjt surrande matgäster hinner vi ställa några finurliga snabbfrågor till vårt angenäma lunchsällskap:

Om jag får önska mig något just nu: att coronan försvann. Annars är jag en enkel människa och ganska nöjd med mitt liv som det är. Alla är friska och krya och det är det viktigaste för mig.

Pryl jag inte kan vara utan: TV:n. Så jag kan se fotbollsmatcher. Följer mycket Zlatan, som blivit en kompis och då måste man ju hålla på hans lag. Han har för övrigt varit på Beirut Café ett antal gånger. 

Min största inspiratör: Mamma och min bror. Och restauranger jag besöker under mina resor

När jag får en stund över: Kollar på fotboll!

Om jag inte varit krögare hade jag: velat vara fotbollspelare. Jag var det en gång i tiden, men inte tillräckligt bra, tydligen. Gjorde 4 juniorlandskamper och spelade i Superettan för Brommapojkarna och Assyriska. Och så var jag juniorlandslagsman i baseball också. Den kombinationen är inte många som slår. (Elias är född 1971, en oerhört stark årgång svensk fotboll, reds anm.)

Mitt livs bästa krogupplevelse alla kategorier: I Libanon när vi smakade en Chateau Musar 1956 tillsammans med deras vinmakare. Vi åkte ner till en fiskekrog i Beirut och åt färska räkor som låg och hoppade på en isbädd. Ett annat tillfälle: en grillad kycklingmacka jag åt i Bekaadalen, de hade lagt den i en pitarulle och dragit på lite olivolja och sesamfrön – en fantastisk smakupplevelse i all enkelhet.