Stammisparet

Marie Göranzon 
& Jan Malmsjö

Ständigt hyllade Dramatenstjärnor, sedda på de största scenerna och lyckliga i ett av kändissveriges mest långvariga äktenskap. Magasinet träffar merittunga skådespelarparet Jan Malmsjö och Marie Göranzon, som både hunnit fira 45 år som äkta makar och att njuta sig igenom en god portion av maträtterna i saluhallen. Vi pratar om vardagshjältar, dolda talanger och om man fortfarande kan överraska varandra efter femtio år tillsammans.

AV: Lina Bielsten FOTO: Magnus Elgquist 

När mörkret och vinterkylan sakta sätter sina klor i vår huvudstad är det extra skönt att få smita in i saluhallens värme och mysa. I skrivande stund befinner vi oss fortfarande i den tillfälliga lösningen på Östermalmstorg, samtidigt som den historiska byggnaden går in i slutfasen av sin tre år långa renovering. Många stamkunder längtar till nyöppningen av den ”riktiga Hallen”, så även teater- och filmaktuella skådespelarparet Jan Malmsjö, 87, och Marie Göranzon, 76. Medan den anrika hallen rustas upp besöker stammisarna Jan och Marie sina favorithandlare på torget. Det var under ett av dessa tillfällen jag i höstas fick syn på Marie vid Lisa Elmqvists fiskdisk och frågade om vi kunde låna en stund av parets dyrbara tid. Duon Göranzon-Malmsjö sitter nämligen inte och rullar  tummarna, förutom kanske när Jan tittar på tv hemma. Men det kommer vi till lite senare.

Jan Malmsjö och Marie Göranzon lever i ett av kändissveriges mest långvariga äktenskap och är ett ”power couple” i ordets rätta bemärkelse. Vi har inte utrymme nog att beskriva deras karriärer i detalj, dessutom har många säkerligen sett dessa framgångsrika skådespelare på ett eller annat sätt; på scen, på bio eller i tv-rutan. Men för de som kanske har levt under en sten och lyckats missa våra två härliga, talangfulla stamgäster som sitter framför mig bjuder jag här på en högst personlig summering. 

JAN MALMSJÖ 

Jan Malmsjö än en av våra mest mångfacetterade underhållare. Han har uppträtt sedan barnsben och utforskat de flesta former av scenframträdanden, allt från Lars Norén till dragshowmusikal. Redan efter scendebuten hade den unga skånepågen siktet inställt på Dramaten i Stockholm och 1950 kom han in på dess elevskola. Resten är som man säger historia. Malmsjö har beskrivits som ”Sveriges ende riktige sång- och dansman i charmörfacket”. Han har slagit rekord i utsålda föreställningar och haft en lysande karriär inom både teater-, tv- och filmproduktion. (Listan på roller kan göras lång, det skulle krävas en helsida enkom för detta). På Nationalscenen har Jan Malmsjö gestaltat en rad tunga roller, bland annat som Hamlet 1974, vilket kan ha förvånat vissa som identifierat honom som en renodlad underhållningsartist. Bredden i Malmsjös register blev än mer tydlig i hans kanske mest minnesvärda roll på film, när han i Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” gestaltade den sadistiske biskopen, en skräckinjagande figur som var avsevärt mindre munter än hans andra uppträdanden som ”entertainer". Personligen är detta mitt första starka minne från vita duken. Jan spelade den elaka biskopen så trovärdigt att jag nästan kissade på mig av rädsla. Till mitt försvar måste sägas att jag var endast sju år gammal när filmen kom ut 1982. Även om Jan Malmsjö numera sagt farväl till Dramaten har han inte tackat nej till alla arenor. Förra året delade han scen i Göteborg med Claes Malmberg i den musikaliska revyn ”Den fantastiska resan till The Good old days”. Han beskriver Claes Malmberg som en mångbegåvad, verbalbegåvad person. Malmsjö var gästartist varje kväll och sjöng alla sina gamla schlagerlåtar. Vi kunde tidigare i år även se veteranen återvända till Melodifestivalens scen, 50 år efter debuten, nu med låten Leva Livet. En sista utmaning i livet som han beskrev det. ”Man ska tänka på att inte dega ihop”, sa artisten Malmsjö inför sitt framträdande.

MARIE GÖRANZON

Marie Göranzon utbildades på Dramatens elevskola i mitten av 60-talet och har därefter tillhört Dramatens ensemble ett halvt sekel, med undantag för ett par gästspel på teatrar och roller inom både tv och film. Precis som maken Jan fick hon försöka en andra gång innan hon blev antagen till Dramatens elevskola. Det är nog tur att de båda delar den envishet och kämpaglöd som krävs för att ta sig dit man vill. Marie har arbetat med de allra största regissörerna samt har spelat allt från Shakespeare och Strindberg till Lars Norén. 

Marie är en av mina egna favoriter, både som skådespelerska och som kvinnlig förebild. Förutom att Marie Göranzon är en av Sveriges främsta skådespelerskor är hon en stark förespråkare för systerskap och att våga ta för sig. Marie visste tidigt att hon ville stå på scen och gestalta olika människor. Längtan var så stark att hon var beredd att gå under för att nå sitt mål. Hon har beskrivit skådespeleriet som att ”det här yrket är på liv och död”. I flera av Beck-filmerna (TV4) spelade hon Margareta Oberg, kriminalinspektör och chef för roteln. Oberg var en stark karaktär som tittarna tyckte om, en tuff dam som bossade över poliserna Martin Beck och Gunvald Larsson (spelade av Peter Haber och Mikael Persbrandt). Rollen ligger inte alltför långt bort från Marie som person. Hon är precis lika briljant, rak och vass i replikerna i verkligheten. 2017 kom Marie Göranzon ut med sina memoarer Vrålstark & skiträdd, skrivna av Stina Jofs, journalist på tidningen Vi, baserad på samtal kvinnorna emellan. Under 2019 arbetade Marie på Stadsteatern med ”Ett dockhem”, en pjäs som också var ute på turné i Sverige med bland annat Helena Bergström och Filip Zandén. 

Om vi återvänder till nutid har de äkta makarna spelat in nya avsnitt till Colin Nutleys tv-serie Bröllop, begravning och dop (sändes i fyra delar på C More och TV4). Serien ska dessutom att bli långfilm. Paret har dessutom medverkat i pjäsen Katt på hett plåttak på Maximteatern, som hade premiär i februari 2020. Några planer på att pensionera sig och ta det lugnt verkar inte vara aktuellt den närmsta tiden för de här makarna i alla fall.

MARIE GÖRANZON & JAN MALMSJÖ

Född: 27 oktober 1942 och 29 maj 1932.
Bor: Stockholm och sommarställe i Roslagen.
Familj: Gemensamma sonen Jonas Malmsjö (samt Maries dotter, Lolo Amble, och Jans barn Peter, Anna, Magdalena och Maria Malmsjö) och barnbarn. 
Yrke: Skådespelare och skådespelare/artist.
Aktuella med: Nyinspelningar av tv-serien Bröllop, begravning och dop med regissören Colin Nutley (sändes i flera delar på C More och TV4 och som långfilm), där båda medverkar. Medverkat i föreställningen Katt på hett plåttak på Maximteatern vintern 2020. 

EN 50-ÅRIG KÄRLEKSHISTORIA

Det väckte stor uppmärksamhet när Marie Göranzon och Jan Malmsjö först blev ett par. De sprang på varandra redan när Marie studerade på teaterskola och den tio år äldre och etablerade skådespelaren Jan Malmsjö var på besök. Malmsjö förklarar att han såg direkt hur ”in i helvete bra hon var”, vilket han även berättade för fröken Göranzon och uppmanade henne att söka till Dramatens elevskola eftersom han var helt säker på att hon skulle komma in. Redan som 13-åring visste Jan Malmsjö själv att han skulle in på Dramatens elevskola och det gav han sedermera också som svar i en intervju för en skånsk dagstidning, efter hans debut på Malmö stadsteater.

– Nu blev jag ju stoppad på mitt första inträdesprov för då hade jag ingen undervisning alls. Jag lärde mig på egen hand, jag stod och orerade för mig själv. Men efter att jag fick nobben gick jag till Axel Witzanskys teaterskola, där även Marie gick, och jag lyckades sedan komma in på Dramatens elevskola året därpå. Marie fick precis som jag avslag första gången, men då sa jag åt henne att försöka igen vilket hon gjorde och kom in, säger han stolt.


”Lena Nyman var den enda som trodde på vår relation. Hon sa till mig: – Jag säger en sak, det kommer att vara livet ut.”

MARIE GÖRANZON

Paret träffades återigen 1969 när de båda spelade i ”Pojken i sängen” på Scalateatern (regisserad av Vilgot Sjöman). Marie var då gift och hade barn med skådespelaren Lars Amble, men hon blev förälskad i den erkände charmören Jan Malmsjö och lämnade sin man. Marie har i intervjuer berättat hur de kämpade emot sina känslor men kände att de inte hade något val, de var överens om att de ville leva tillsammans.

Mer eller mindre hela branschen dömde ut deras kärlek och många sa att ”tre månader ger vi dig med honom”. Den enda som trodde på relationen var skådespelerskan och kollegan Lena Nyman, som tyckte att Jan och Marie var som gjorde för varandra.

– Hon sa ”jag säger en sak, det kommer att vara livet ut”. Det var mitt hopp, berättar Marie. 

Lena Nyman hade rätt. I dag har paret varit gifta i 45 år. När de träffades var Jan Malmsjö redan känd och Marie Göranzon var i början av sin karriär. Nu går de jämte varandra, bokstavligen dessutom där vi promenerar inne i saluhallen som är en välbekant plats för dem båda.

Innan vi slår oss ner vid bordet på favoritstället Lisa Elmqvist blir det en kär återförening med en annan känd stamgäst i hallen. Artisten Lasse Berghagen kommer fram och ger Jan Malmsjö en varm kram. De båda herrarna njuter gärna av Lisas delikatesser och förr i tiden hade de som överenskommelse att ses varje dag för att avnjuta ett eller flera ostron tillsammans. Jan Malmsjö har även en fin kontakt med personalen i hallen och kallar Tobias Wilkens på Lisa Elmqvist för ”lillen” när de möts i fiskdisken, där Janne och Lasse sörplar i sig ett par ostron med uppmuntrande ljud som ackompanjemang. Paret Göranzon-Malmsjö är likaså goda vänner med familjen Elmqvist och Jan hyrde Lisa Elmqvists restaurang i gamla saluhallen när Marie fyllde 50 år. Där samlades ett sällskap på 70 personer och på plats var givetvis flera kända skådespelare som var vänner till paret, men också frekventa kunder i gamla Östermalmshallen.

– Jag minns att efter middagen satt Margaretha Krook och Britt Ekland vid ett runt bord och drack champagne, berättar Marie. När servitören kom förbi med lite vin sa Margaretha ”Nej, jag vill bara ha champagne”. Så där satt Margaretha och Brittan med var sin flaska champagne ensamma vid ett eget bord, haha.

Minns ni allra första gångerna ni var i Östermalmshallen?
– Ja, det var när jag studerade på Axel Witzanskys teaterskola 1949 och jobbade som diskplockare på EPA-varuhuset, säger Jan. EPA låg mittöver saluhallen på Nybrogatan (där Hemköp ligger idag), så jag upptäckte Östermalmshallen tidigt. När jag senare kom in på Dramaten började jag även handla där, så ”Hallen” har jag växt upp med. Jag minns på den tiden, när vi gick från Dramaten till saluhallen, att vi passerade biograf Astoria och jag var så fascinerad att ägaren Anders Sandrew i egen hög person stod utanför och klippte biljetter. 
– Han hade även en speceributik, Andersson & Sandrew, på hörnet där Twilfit ligger just nu, berättar Marie och ber om ursäkt att hon avbryter maken. Sandrew var en otroligt duktig affärsman och när det kom utländska filmbolag till Stockholm som skulle lansera sina filmer blev de hembjudna till honom. Han fick säkert hjälp med middagen av sin hushållerska, men till efterrätt fick gästerna handplockade lingon med mjölk (Sandrew hade varit ute i skogen och plockat lingon) och det upplevde ju de som en raritet, vilket det förstås är. Det var ju ingen annan i världen som hade bjudit på det. 
– Det är ett litet stycke kulturhistoria. Du har ju mött honom dessutom, det har inte jag gjort, säger Marie till Jan. Men vi har båda fått Sandrew-stipendiet, berättar hon. 

Hallen var en helig plats som Jan uttrycker det.

– Det var en stor känsla att komma in i saluhallen och se alla dessa fina entreprenörer. De första gångerna jag gick in så vågade jag inte handla något, det kom ju först senare, säger Jan. 

– När jag var 20 år bodde jag på Riddargatan, säger Marie. Jag minns första gången jag vågade mig in så var det för att köpa en glass till min dotter Lollo när hon var 5 år. Vi gick in till ett stånd som låg precis innanför och satte oss på stolarna där för att äta glass, och så tittade vi upp i det höga taket. Men jag tordes aldrig gå längre in, för det var så otroligt fint. Jag är uppvuxen i Linköping och inte van vid den typen av miljöer som på Östermalm. Men det var ju väldigt nära till hallen från Dramaten så man gick förbi den vackra byggnaden ofta och var fascinerad av allt därinne, även om man under tiden på elevskolan inte hade några pengar att kunna handla för. 

Marie Göranzon träffade Jan Malmsjö drygt tio år senare och då var han den första som bjöd Marie på en middag i Östermalmshallen, hos Lisa Elmqvist där paret sitter just nu.

– Jag kommer ihåg att jag åt en räksallad och att det var något så otroligt gott och tjusigt så jag var alldeles häpen, säger Marie. Sedan minns jag att Margaretha Krook och jag brukade äta lunch hos Lisa Elmqvist när vi repeterade en pjäs ihop. Hon var ju lite mer hemma i den här miljön, med sin minkpäls och allt. Margaretha var 17 år äldre än jag, så jag svansade efter henne och tyckte att allt var makalöst vackert inne i Östermalmshallen. Dessutom om man gick in där med Jan Malmsjö eller Margaretha Krook så blev det ju ännu finare. Alla chefer och etablerade skådespelare dök upp på Dramaten med en påse från Lisa Elmqvist. Och jag var förstås glad att jag var gift med Jan Malmsjö som hade råd att handla därinne, säger Marie och skrattar.

Stammisen Jan Malmsjö älskar Lisa Elmqvists ostron. Här med Tobias Wilkens (från Lisas butik i saluhallen), som Jan hjärtligt kallar för “lillen”.

Har ni ett kul minne från saluhallen? 
– Jag har en rolig historia när jag repeterade ”En lång dags färd mot natt” med Keve Hjelm, jag var då 55 år och Keve 75, berättar Marie. Keves fru skötte matlagningen hemma, men när hon blev sjuk beklagade sig Keve över att han inte visste vad han nu skulle äta. Jag sa då till honom att gå upp till hallen och köp färdiglagad mat. Han tittade på mig och svarade ”är du inte klok, jag är arbetarbarn. Du tror väl inte att jag går upp i Östermalmshallen”. Men jag gav mig inte så jag berättade att de hade biff med lök, raggmunk och allt möjligt gott. Jag sa till honom att ge mig pengar så går jag upp och handlar. Dagen efter kommer han fram till mig och säger att maten var helt gudomligt god, ”kan du inte handla åt mig idag igen”, frågade han. Men då sa jag ”nej, men följ med mig upp nu och köp maten själv ”. Fast det vägrade Keve att göra, han kunde inte sätta sin fot i hallen av principsak. ”Men du kan äta maten därifrån”, sa jag till Keve och ja, det hade han inga problem med sa han. (Jan skrattar när Marie berättar om sitt minne). 
– Keves fru var också lyrisk, hon fick ju äta färdiglagad mat när hon var sjuk och det var så fantastiskt god mat dessutom. Men det är lite dubbelmoral kan man tycka att han gärna ville att jag skulle handla mat åt honom från hallen, men inte kunna gå in där själv, säger Marie. Men det gjorde inget, han hade så gott om moral ändå!

Skådespelaren Martin Ljung är en karaktär som Marie och Jan minns i Östermalmshallen.

– Martin såg man ju jämt i saluhallen, berättar Marie. Han var som en staty därinne. 
– När jag fyllde år tog Martin Ljung med mig till Lisas i hallen och gick in bakom disken till personalen, berättar Jan. Martin sa till personalen ”Janne fyller år” och så började han ta för sig av maten i diskarna. Han var enormt fräck på det sättet när han var i hallen… han serverade sig själv. Handlarna körde ut honom till slut ur butiken, haha.

Är det några andra handlare ni besökt ofta i saluhallen? 
– Förutom Lisa Elmqvist har vi handlat mycket hos Segers och Willy Ohlssons, säger Marie.
– Ja, jag handlar ofta på Willy Ohlssons, säger Jan. Jag äter alltid deras guldkött, det är så välmarmorerat och vansinnigt gott.

VÅR BÄSTA TID ÄR NU

På frågan om parets långa relation och hur de ser på äktenskapet berättar Marie att hon ser det som ett val man gör varje dag:

– Man väljer ju inte bort någon om ett förhållande pågår i 45 år. Man låter sig väljas och man väljer. Sedan får man vara försiktig i relationen. Jag skulle väl inte säga att vi är oerhört försiktiga just vid köksbordet hemma, för det är ju där vi laddar ur… Men vi är försiktiga om varandra inför andra människor och offentligt. Det finns starka band av kärlek och lojalitet mellan oss. Och vi kan glädja oss åt varandras framgångar. 

I en annan intervju förklarar hon det mer tydligt och på ett sätt som bara Marie kan: ”Det handlar ju om att orka dra upp kärleken och passionen hela tiden, för det är inget som gör sig självt. Det är ett jävla skitjobb, man får jobba båda två. Det är mycket möjligt att det har funnits en slags avundsjuka på det”.

Jan Malmsjö berättar stolt att frun Marie blev erbjuden jobbet som chef för Vasateatern, något han tyckte hon borde tackat ja till. Men det gjorde hon inte.

– Detta var ju för 20–25 år sedan, men hade jag fått teaterchefserbjudandet tio år senare hade jag nog vågat tacka ja. Jag var väl för jävla mesig och bonnig. Sedan var jag väldigt sen i utvecklingen… i hjärnan, säger Marie. Men Jan håller inte med: 

– Nej, du hade samma härliga ”brain” som du har nu, säger Jan till sin kära maka.

– Men jag menar mentalt, för att man är feg och rädd. För att man inte har den tron på sig själv. Jag var en typisk kvinna på den tiden som inte trodde att jag skulle klara det och valde att avstå, säger Marie.

”Det finns starka band av kärlek och lojalitet mellan oss. Och vi kan glädja oss åt varandras framgångar.”


ETT GEMENSAMT MINNE PÅ SCEN 
(berättat av Marie Göranzon) 

Vi medverkade båda i ”En sommardag” på Dramaten (1984), tillsammans med min exman Lars Amble. Lars föreställde en fin man i vit kostym, Janne var clown och jag spelade en söt flicka i spetsklänning. De båda männen uppvaktade mig och jag skulle välja en av dem. I pjäsen väljer jag då Lars Ambles karaktär och jag säger till honom: ”Jag tror jag går med dig på cirkus ikväll”. Varpå en dam reser sig upp i salongen och ropar: ”Var som du är Jan Malmsjö, vi älskar dig ändå”. Hon tyckte alltså synd om Janne, som spelade en ledsen clown, och hon tyckte det var för djävligt att jag valde den andra, haha. Publiken skrattade gott, men damen satt gravt allvarligt resten av föreställningen.

Ett annat minne är när vi båda spelade i Hamlet och Ofelia, detta var tidigt i vår karriär och vi hade småbarn hemma. Tidigare under dagen hade vi kommit på kant med varandra och vi var inte sams när vi skiljdes åt på väg till teatern. Jag var lite skärrad, trött och ofokuserad, så jag glömmer min medaljong när jag kliver ut och ska säga mina repliker. I slutscenen ser jag Janne som kommer emot mig och han upptäcker att jag inte har medaljongen på mig. Han undrade säkert ”Hur ska kärringen klara det här”. Min replik ska ju vara ”Ta denna medaljong, jag vill ej längre ha den”, men jag har ju glömt att ta på mig den… Då spricker Janne upp i ett jättestort leende. Och så blev vi sams där och då.


Bara under den dagen som jag spenderar ihop med Jan och Marie märker jag att det finns en härlig jargong mellan makarna och det är inte alltid de är överens. I en tv-intervju nyligen förklarar Marie att ibland måste det få bli livligt i en diskussion också, när man levt med varandra länge. 

– Vi tycker ibland väldigt olika, om småsaker. Inte om de stora sakerna i livet! ”Du tycker aldrig som jag”, brukar Jan utbrista och då svarar jag: ”Men du tycker ju aldrig som jag”. Det är som Strindbergs Dödsdansen. ”Du tycker inte om min musik” säger hon… ”Du tycker ju inte om min” svarar han och sedan dansar man vidare.

– Ibland tänker jag då att det kanske inte är några andra som skulle stå ut med oss, säger Marie och skrattar. Det kanske är just vi två som klarar av att vara med varandra.

Även om de äkta makarna ibland tycker olika om en del småsaker är de rörande överens om mer betydelsefulla frågor. De har båda sina mammor som vardagshjältar och beundrar alla människor som arbetar inom sjukvården.

– Alla unga personer som vigt sitt liv åt andra, till exempel undersköterskor som alltid finns tillhands på sjukhus och de som tar hand om våra barn på dagis och så vidare. De är nästan som helgon tycker jag. De kommer från en annan värld, säger Marie.


”Du kan vara både begåvad och snäll. Förr var det inte så. Då skulle man vara en elak person och köra runt med folk. Men snällheten är på väg tillbaka.”

MARIE GÖRANZON


Jan Malmsjö har ett namn på en specifik ung man som han beundrar: 
– Skådespelaren Henrik Dorsin, som både jag och Marie har jobbat med, är någon jag beundrar. Han är dessutom en otroligt vänlig person. Många stora begåvningar kan vara elaka, men Henrik är vansinnigt begåvad och trevlig, säger Jan.

– Ja, man kan vara både begåvad och snäll, flikar Marie in. Förr var det inte alls lika vanligt. Då skulle man vara en elak person och köra runt med folk… Men snällheten är på väg tillbaka, hävdar hon bestämt.

En som gjort starkast intryck på paret i alla kategorier är Olof Palme, även om han var en person som de inte alltid behövde dela åsikter med. Men för Göranzon-Malmsjö hade Palme en ideologi och som Marie uttrycker det att ”han hade gjort en klassresa, åt det andra hållet så att säga”. Jan instämmer:

– Ja, Olof Palme var en stark man. Modig och orädd.

På frågan vad de vill föra vidare till sina barn och barnbarn är de helt eniga om mod och civilkurage. Marie förklarar vidare hur viktigt det är att våga stå på skolgården och säga till hur man ska bete sig, framför allt inte mobba andra barn. Det gäller även på arbetsplatsen eller i andra sammanhang. Överlag finns det för lite civilkurage i det här landet, menar hon. Något som de båda två önskar att den yngre generationen blir bättre på.

När vi pratar om skådespelarnas egen favoritupplevelse inom teater så har de samma föreställning i åtanke. Marie berättar att hennes största intryck var originaluppsättningen av ”Lång dags färd mot natt” på Dramaten. Lars Hansson spelade fadern och Inga Tidblad var modern i det starka dramat om familjen Tyrones liv. Inga Tidblad blev Marie Göranzons stora förebild när Marie, på den tiden, arbetade i garderoben på Dramaten. Maken Jan håller med om att ”Lång dags färd mot natt” är favoriten. Han konstaterar med stolthet att det var faktiskt här i Stockholm på Dramaten som det var världspremiär. 

Marie Göranzon och Jan Malmsjö har spelat mot varandra vid ett flertal tillfällen, ungefär 10–15 gånger om man frågar dem själva, och de arbetar fortfarande, även om Marie håller ett högre tempo än maken av naturliga skäl. Men Jan är inte främmande att gå in en mindre roll i framtiden och han är en väldigt bra coach som sporrar sin fru att tacka ja till saker. Frågan är då om paret har ett gemensamt favoritprojekt.

– Jag tycker väldigt mycket om när vi båda spelade i uppsättningen av Hamlet och Ofelia på Dramaten. Däremot Strindbergs ”Dödsdansen” var säregen, förklarar Jan. Det är ju Strindberg, djupaste allvar. Vi gick in och var strikta i allvaret och vi var lika förvånade båda två när folk började skratta.

– Dödsdansen är världens bästa pjäs tycker jag, säger Marie. Om man nu kan säga det. En av det bästa i alla fall. 

Om ni fick välja en drömpartner på scen eller film, vem skulle det bli? 
– Leonardo Dicaprio, men det kanske inte kommer att bli aktuellt, säger Marie och skrattar. 

Jan Malmsjö säger först att han inte har en drömpartner, men när jag lirkar vidare om det inte finns en person han drömt om att få dela scen med så berättar han plötsligt att han i och för sig dansat med Fred Astaire. Till saken hör att det är min favoritpartner, tillika en av filmmusikalgenrens främsta dansare, sångare och skådespelare, som Jan hasplar ur sig.

Eftersom jag har sett nästan alla Astaires filmer och kan ”Top Hat” i princip utantill, utbrister jag: ”Fred Astaire, men det är väl en dröm om något”. Jan berättar då vidare:

– Ja, jag har till och med en bild på när vi dansade. Det var inte steppdans, utan vi tog några vanliga danssteg. På den tiden bodde jag i USA och levde tillsammans med en dansös, Barrie Chase, som had dansat med bland andra Fred Astaire, berättar Jan.

Med två långa karriärer i bagaget, vad känner ni varit mest givande?
– För mig är det i så fall ”Lång dags färd mot natt”, i regi av Thorsten Flink, när jag spelade mot bland annat Mikael Persbrandt, säger Marie. Även ”Höstsonaten” av Ingmar Bergman i regi av Stefan Larsson, som vi nu ska jobba med igen på Maximteatern. Stefan Larsson gjorde även ”Linje Lusta” på Dramaten, jag och Janne har jobbat mycket med honom!

– Den roligaste tiden jag haft på teatern är när jag uppträdde i ”La Cage aux Folles” på Malmö Stadsteater 1985, säger Jan. Ett par år efter den sattes upp på Broadway hade vi Europapremiär i Malmö med originaluppsättningen och av originalkoreografen. Jag fick senare erbjudande att göra rollen även i Tyskland och i England, men det tackade jag nej till.

När vi ändå är inne på ämnet scener, så undrar jag vad Jan Malmsjö (som stått på olika arenor) känner är den största skillnaden mellan att vara artist och att vara skådespelare.

– Den stora skillnaden är att när det är show så har man en speciell kontakt eftersom du kommer närmare publiken. När man spelar dramatik är det en annan karaktär som inte är jag och därför får man inte samma kontakt, säger han.

Marie känner att för hennes egen del har det varit nog så tillfredsställande att arbeta med teater och film, men att hon försökt att fylla sin palett på annat sätt.

– Det har jag varit tvungen till eftersom jag inte kan sjunga som Janne, men jag har haft fullt upp ändå. Jag har nog sörjt en del att jag inte kan sjunga men det är inget man kan göra något åt. Däremot släppte jag mina memoarer för två år sedan. Även om det var mycket ångest på vägen, att dyka ner i sina gamla dagböcker och att sitta i alla dessa samtal i timmar under ett års tid. Men jag är glad för boken idag. (Malmsjös memoarer kommer inte att bli publicerade, det beslutet står han fast vid när han får frågan). 

Anledningen till att de valde skådespelaryrket är densamma för både Marie Göranzon och Jan Malmsjö; de älskar att uppträda. De kan erkänna att det naturligtvis också finns en underliggande önskan om att synas på olika sätt, att man tycker om att få uppmärksamhet och beröm för sin talang. 

Efter 50 år tillsammans, kan ni fortfarande överraska varandra?
– Ja, om Janne sa: ”Sov du så diskar jag”, säger Marie. Frasen är från en Leonard Cohen sång förklarar hon. När Marie bollar över frågan till Jan så har han inget bra svar. ”Nähä, jag kan väl inte överraska dig längre helt enkelt”, säger hon till maken som bara skrattar tillbaka.
– Du är ju som en öppen bok, svarar han då kärleksfullt. 


”När vi arbetade som mest var det svårt att hålla fasta middagstider. Vi fick alltid samlas tidigt innan vi skulle iväg till teatern. De stora familjemiddagarna hade vi på vårt sommarställe i Roslagen och så har det sett ut de senaste åren.”


Marie berättar att förutom makens karriär är hon efter alla år väldigt imponerad över hans regelbundna tandborstande.

– Oavsett hur trött han är eller om han till och med somnat på soffan så går han ändå in i badrummet och borstar tänderna, säger hon. Det krävs en självdisciplin som jag själv inte alltid haft med sånt. 

MATLAGNING OCH RUTINER

Middagstraditionerna hos familjen Göranzon-Malmsjö har sett något annorlunda ut på grund av att de som skådespelare inte alltid kunnat hålla fasta tider.

– Vi fick äta ganska tidigt, låt oss säga vid fyra-tiden när barnen kom hem från skolan. Det var inte mellanmål alltså, utan middag. Då hann vi samlas innan vi skulle iväg till teatern. De stora familjemiddagarna har vi istället alltid haft på vårt sommarställe i Roslagen och så har det sett ut de senaste åren, säger Marie.

Matlagningen i hemmet är det numera mest Marie som sköter, men hon berättar att Jan har varit en bra kock.

– Janne är inte så road längre av matlagningen, kanske lite lat också... När jag lagar något som han tycker är gott blir det sjömansbiff, potatismos, pannkakor och min egen gravade lax. Det är favoriterna för tillfället och har varit ganska länge. Jag vet att det går hem. Men när vi möttes så var Janne jätteduktig och lärde mig en hel del. Sedan har han successivt försvunnit ur köket, haha.

– Ja, det är Marie som tagit över nu, bekräftar maken.

Parets bästa matupplevelse är från ett besök hos nära vänner som bodde i Paris, året var 1985. Vännerna tog med Marie och Jan till den historiska restaurangen La Tour d'Argent, med utsikt över floden Seine och Notre Dame.

– Det var en makalös upplevelse, vi såg ut över hela Paris och hela miljön var så elegant, berättar Marie. Framför allt den vackra kyrkan som låg mittemot. Vi blev bjudna på en delikat anka som var restaurangens specialitet.

– En rolig historia från kvällen är att Janne efter middagen fick se notan av denna underbara man som med sin hustru hade bjudit oss. När vi visade notan hemma för vår dotter Lollo, som då gick sista året på gymnasiet och jobbade i garderoben för Dramaten, utbrast hon: ”Oh herregud, det här är ju tre månadslöner för mig”.

– Jag gillade även de olika restaurangerna i Tokyo som vi besökte när vi var där med Dramaten på gästspel, säger Jan. Det var så rikt, varierande och med fantastisk mat. Kockarna satt på rad och kastade upp ena delikatessen efter den andra.

– Killarna var helt entusiastiska, säger Marie. Janne blev aldrig mätt, den mannen har inget stopp.

Jan försvarar sig:

– Ja, men den japanska maten är ju väldigt lätt mat.

Om ni fick chansen att laga mat med en egen kock, vad står på önskelistan?
– Jag försökte mig på gäddqueneller en gång, det var jättejobbigt och det skulle jag vilja ha en snabblektion i, säger Marie. Sjötunga Walewska, det skulle jag också be en kock att lära mig. 
– Jag skulle vilja lära mig att laga såser, olika typer av såser, säger Jan drömskt.

När jag undrar vilken gäst som paret skulle vilja bjuda in till middagsbordet så har Marie flera kandidater på sin lista; den norske författaren Karl Ove Knausgård, författaren och konstnären August Strindberg eller partiledaren Jimmy Åkesson. En något brokig skara kan man tycka. När hon resonerar med sig själv faller valet till slut på Jimmy Åkesson.

– Jag skulle vilja ställa både skarpa frågor och vanliga frågor till honom. Jimmy Åkesson är intressant, även om vi inte har samma värderingar. Men jag vill få reda på vad han står själv så att jag kan bilda mig en egen uppfattning.

Att paret är duktiga på scen och framför kameran är allmänt känt, men när vi kommer in på dolda talanger får jag veta av Marie att Jan tidigare varit mycket händig.

– Janne är oerhört noggrann och förut kunde han både bygga och snickra. Han byggde bland annat ett gästhus. Och det kanske inte är det första man tänker, att han är så händig. Själv kan jag sticka och det vet nog inte så många om mig.

– Oh ja, du stickade stora tröjor och mössor till mig, säger Jan med värme i rösten. Men det har du inte gjort på länge nu?

– Nej, men det var ju längesen du byggde ett hus, eller hur, kontrar Marie snabbt.

chefredaktör lina bielsten med skådespelarparet Jan malmsjö och Marie Göranzon.

Själv sitter jag och skrattar när dialogerna utspelar sig, det händer mer än en gång under samtalets gång. När jag pratar med makarna Göranzon-Malmsjö slår det mig att det är som att sitta i en föreställning, fast det är livets teater och replikerna stundtals fylls i av motspelaren. Ärligt, men hjärtligt. Här finns en genuin värme, respekt och viss dos av envishet som jag misstänker är grunden till den femtio år långa relationen.

Det är med ett leende på läpparna och med en viss dos av stress som jag lämnar artikeln åt sitt öde när vi med stormsteg närmar oss tryck. Men framför allt tacksamhet över att jag, som grundare till saluhallens magasin, fick träffa två av mina favoritskådespelare och att de nu pryder omslaget. 


Marie Göranzon om

När jag var liten ville jag bli: Dansös.

Detta var jag bäst på i skolan: Matte. 

Hur en nära vän skulle beskriva mig med tre ord: Pålitlig, arg, glad.

Om jag fick byta jobb skulle jag arbeta med: Inom sjukvården.

Mitt mest utmärkande drag: Engagemang, ilska, empati.

Min största svaghet: Brist på tålamod.

Mitt råd till mig själv som ung: Ta det lugnt.

Ett ord jag använder för ofta: Svordomar, jag svär alldeles för mkt. På sista tiden har jag inte gjort det, jag försöker svära mindre.

Min största last: Bullar och kakor.

Jag är fåfäng med: Jag är nog fåfäng med mitt utseende i viss mån. Jag blir dessutom generad om jag har alldeles för många korkade människor omkring mig. Det gillar jag inte, då vill jag bara lämna rummet.

Detta är jag mest stolt över: Över mitt engagemang

Om jag fick mer tid skulle jag vilja lära mig: Då skulle jag lära mig flera språk. Även om jag läste tre språk i skolan är det tyvärr inget jag har uppmuntrat. Jag önskar min engelska var mer avancerad så jag kan prata bättre med vår regissör Colin Nutley. Jag har lätt att tala på mitt eget språk, men blir så hämmad i engelskan så jag kan nästan inte uttrycka mig och det är ju mitt eget fel.

Det här gör jag när ingen tittar på: Jag sjunger för mig själv när ingen lyssnar. (Jan inflikar: Ja, du pratar för dig själv också.).

Jag är orimligt rädd för: Man har väl alltid en släng av scenskräck. Inför varje premiär tänker jag ”att nej, jag går hem”. Den känslan går aldrig över. Den dagen som det försvinner ska man nog sluta. Sedan är jag extremt höjdrädd också. Janne säger att han inte är rädd för något, men det stämmer inte. Dammsugaren skrämmer honom. Hans skräck ligger nog mest i städredskap skulle jag vilja säga: moppar, dammvippor, ja allt. Det kan man nog hävda utan att överdriva. (Jan skrattar i bakgrunden).

Favoritfilm: Gudfadern.

Projekt jag är engagerad i vid sidan av jobbet: Jag har varit ambassadör för Bröstcancerfonden i ett helt år. Numera stödjer jag Barncancerfonden och jag är med i Frälsningsarmén, inte så att jag går i dräkt och delar ut blad men jag är medlem. Dessutom stöttar jag BRIS. Det är mina tre pelare.

Mitt favorituttryck eller motto: ”Säg inte att det går, utan att ha försökt”. Det går nästan alltid bättre än man tror och det värsta jag vet är när folk säger att det inte går. 

”Jag uppskattar Jans nyfikenhet och brist på förställning”


Jan Malmsjö om

När jag var liten ville jag bli: Skådespelare.

Detta var jag bäst på i skolan: Att skriva fabulerande uppsatser.

Hur en nära vän skulle beskriva mig med tre ord: Det har jag ingen uppfattning om. (Marie säger åt sin make att ”någon uppfattning har du väl?”). Jan har fortfarande inget svar. Marie säger då: Nej, men då svarar jag: sanningsenlig, bestämda åsikter och inte så glad som man skulle kunna tro.

Om jag fick byta jobb skulle jag arbeta med: En gång i tiden ville jag bli präst.

Mitt mest utmärkande drag: Trötthet.

Min största svaghet: Tröttheten. (Marie flikar in: Och latheten. Fast inte i jobbet, utan hemma). Jan håller då med sin fru och skrattar.

Mitt råd till mig själv som ung: Koncentration.

Ett ord jag använder för ofta: Trött, haha… (Marie berättar att när deras barnbarn Philip brukar fråga morfar Jan hur han mår, svarar barnbarnet direkt åt honom i samma mening: ”ja, det är väl dåligt som vanligt”). Ja, så är det nog, instämmer Jan.

Min största last: Rödvin

Jag är fåfäng med: Någonstans är jag fåfäng, det är förmodligen alla skådespelare. Man vill gärna ha beröm för sin talang. (Marie håller med: Många vill säkert ha beröm någonstans även om det kanske inte är något man visar, det gäller nog för oss båda två).

Detta är jag mest stolt över: Över att jag gått igenom så många djup av både dramatik och lättsam underhållning. Att jag klarat av det. (Marie nickar instämmande).

Om jag fick mer tid skulle jag vilja lära mig: Att spela gitarr.

Om jag fick göra om en sak i livet: Då skulle jag bli upptäcktsresande. Jag skulle vilja kunna skriva och resa varsomhelst, bli inviterad varsomhelst. Jag har varit jorden runt två gånger. Kina har jag inte varit så mycket i, men jag har gått på kinesiska muren.

Det här gör jag när ingen tittar på: Tittar på tv, haha… (Marie konstaterar samma sak: Janne tittar på tv jämt. Oavbrutet. Även i unga år. Jag var så förvånad att en person kunde titta så mycket på tv, i min omgivning är det ingen som sitter så länge). Jan kompletterar: jag brukar somna framför tv:n. (Ja, det är ett sömnmedel, den där dumburken, säger Marie).

Favoritfilm: Alla Helan och Halvans filmer.

Projekt jag är engagerad i vid sidan av jobbet: Jag stödjer regelbundet Läkare utan gränser och Amnesty.

Mitt favorituttryck eller motto: ”Får du en citron, gör saft av den”.

”Marie är reko, jävligt intelligent och klarsynt.”


MARIE GÖRANZON OCH JAN MALMSJÖ ⎮ Text: Lina Bielsten. Foto: Magnus Elgquist.

Östermalms Saluhall Magasin No.2 2019. Copyright: Bielsten & Co.